Familjepolitik måste stå på barnens sida!

När Kristdemokraterna nyligen presenterade sitt förslag till ny familjepolitik, blev reaktionerna från många proffstyckare de väntade. Jag hade inte väntat mig något annat än att en hel del opinionsbildare fortfarande lever kvar i föreställningen att alla barn kan dras över en kam, att föräldrar aldrig kan veta bäst och att staten i den närmaste äger och har rätt att bestämma att alla barn ska ha samma likriktade barnomsorg.

Att vi har rätt att välja skola, tandläkare, vårdcentral m.m. för våra barn är helt OK. Men att föreslå att föräldrarna ska ha rätt att själva välja omsorgstyp för sina barn är tydligen något av det mest förbjudna. Hur ska man annars tolka alla märkliga inlägg.

Bland de märkligaste är nog reaktionen från folkpartisten Nyamko Sabuni. Det är upprörande att som Sabuni påstå att man inte behöver "vara ett geni för att dra slutsatsen att en förälder aldrig kan jämställas med en utbildad förskolepedagog". Föraktet mot svenska föräldrars kompetens att ta egna beslut kan knappast uttryckas tydligare. För mig är det obegripligt att ett liberalt parti så kraftigt misstror föräldrar och föräldrars förmåga att pedagogiskt leda och bestå med omsorg. Och när det gäller kravlös kärlek och närvärme kan väl inte ens Sabuni räkna med att det offentliga ska slå ut föräldrar. Eller kan hon det?

För mig är det en självklarhet att det är föräldrarna som bäst förstår och kan bestämma vilken barnomsorg som kan bidra till barnets utveckling. Ett samhälle som står på barnens sida ska naturligtvis också i praktisk handling visa att man respekterar och stöder föräldrarnas rätt att själva få välja!